I mars ombads jag av svenska ambassaden i Tbilisi att bli ‘månadens profil’ och berätta lite om mig själv och varför jag bor (bodde) i Georgien. Följande stycke publicerades på ambassadens hemsida:
Min fascination för Kaukasus väcktes omkring millenieskiftet då jag studerade ryska i Moskva och läste 1800-talsromaner som utspelade sig i denna exotiska, bergiga region. Samtidigt beskrev nyhetsrapporteringen diverse oroligheter från regionen varpå jag höll mig på försiktigt avstånd. Det skulle dröja drygt ett decennium innan jag satte mina fötter på Georgisk mark för första gången i september 2011. Fem veckor tidigare hade jag fått besked om att jag hade fått jobb som monitor för EUs civila observatörsmission med placering i Gori, ett par stenkast från utbrytarrepubliken Sydossetien.
Som monitor mötte jag en verklighet som är långt främmande från det jag är van vid: Nerbrunna hus, brutna elkablar och övergivna åkrar, för att inte tala om säkerhetsaktörer och deras posteringar på vardera sida om den administrativa gränsen. Vapen och taggtråd känns inte som rätt väg framåt för världsfreden, men sådan är tyvärr verkligheten där. Vid ett tillfälle, då vi patrullerade längs den ”gränsen” till Sydossetien stötte jag på ryska gränsvakter. Med sina automatvapen omringade de oss en kort stund i väntan på besked från högre rang, men samtidigt skedde ett vänligt meningsutbyte mellan oss och till och med ett par enkla skämt. Dessa unga män är också kött och blod och har skickats hit för att förtjäna sitt levebröd. En synnerligen märklig verklighet att komma till…
Djupast intryck ger den lokala befolkningen. Jag berörs när de berättar om sina livsöden och när deras blick vittnar om färska minnen om våld. Samtidigt imponeras jag av hur vänliga, givmilda och öppna många är.Trots att de har förlorat mycket och upplevt skräcken på nära håll har många nära till skratt; de bjuder gärna in på mat och under skördesäsong prackar de på en en hel korg (!) med äpplen hem. Ja, deras livsglädje och generositet inspirerar mig!
Efter nio månader fick jag en tjänst på missionens huvudkontor i Tbilisi där jag nu jobbar som Reporting Officer. Även om Tbilisi erbjuder mer vardagslyx så saknar jag ibland enkelheten i Gori; att strosa ner till marknaden och småprata med min ‘ost-tant’ och ‘granatäppel-gubbe’ och inte minst att spela boll med kidsen i grannskapet. Men jag fortsätter att upptäcka Georgien. Med sin vackra natur, rika traditioner och varma människor har Georgien verkligen mycket att bjuda på. Jag lockas särskilt till bergen där jag åker skidor, vandrar, cyklar och småpratar med lokala ortsbor.
Jag är otroligt glad för möjligheten att vidga mina vyer genom mötet med Georgien. Fascinationen är starkare än någonsin.
notes from the mountains 